Byt land / språk

Sweden

x

#Mode #2021

Dräktlandet

Text Anette Eriksson

Precis som byggnadsstil och inredning har kläderna sin egen plats i historien. De plagg som användes mest avslöjar vad man ägnade sig åt i vardagen. Textilval och sömnad lämnar ledtrådar om tillgång på material och vad som var på modet.

Eller hur, Håkan Liby, författare till boken »Dräkternas Hälsing­land«, visst är det så att kläder talar till dig?
Javisst är det så. Kläderna berät­tar minst lika mycket om männis­kors liv och historia som världs­arvsgårdarna. Ett par långbyxor i samma garderob som flera par knä­byxor tyder på att en stor föränd­ring var på gång. En skjorta i finaste linne med broderier, mono­gram och årtal, vittnar om att den burits av en brudgum. Och kvinnors hårt slitna skinnkläder berättar om mödan och den ohälso­samma arbetsmiljön i linskäkten.

Din bok valdes ut till årets hembygds­bok 2020. Vad tänker du om det?
Det är jag såklart jätteglad för och hoppas att det innebär att fler upptäcker tjusningen med ämnet. Hälsinglands rika dräktsamlingar är folkkonst i lika hög grad som förstukvistar, väggmålningar och heminredning. Om jag fick bestämma skulle klädhistorien fö längesedan varit en naturlig del av världsarvet. Visserligen är Dellen­bygden och Järvsö kända dräkt­områden, men inte många känner till Hälsinglands övriga utbud. Jag förbluffas ofta över att jag, som kommer från Sundsvall och bor i Uppsala, är mer intresserad av till exempel Voxnadalens dräkthistoria än vad hälsingarna själva är.

Hur väcktes ditt intresse för folk­dräkter?
Det inleddes på 60-talet, när jag började med folkdans. Jag blev nyfiken på att veta mer om dräkterna och började undersöka hur dräktkulturen sett ut i mina hem­trakter, i Medelpad.

Boken handlar om Hälsingland – vad har du för koppling hit?
Under åren har jag rest hundratals gånger genom landskapet och blivit alltmer fascinerad av folkkulturen. Jag började studera etnologi och lär­de känna länshemslöjdskonsulenten Margareta Ridderstedt som lät mig ta del av hennes gigantiska dräktin­venteringar i bland annat Ovanåker. Hälsingland har unika samlingar av dräkter och dräktdelar – minst lika mycket som Dalarna – men häl­singarna har bara inte stuckit ut hakan och marknadsfört sig i samma omfattning.

Håkan Liby fotograferad av sin fru, Elisabeth

Hur länge har du arbetat med boken?
Oj, jag kan inte ens gissa hur många timmar jag lagt ner! Materialet har jag samlat in som en fritidssyssla under somrar och semestrar i säkert 30 år, plats för plats. Jag hade en tanke om att ge ut en bok redan i början av 2000-talet, men mitt arbete som museichef och andra bokprojekt tog all tid. När jag som pensionär fick möjlighet att styra över min tid kunde jag äntligen slutföra bokmanuset i ett projekt med Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund.

Du som är etnolog, har examen i konstvetenskap och en lång musei­bakgrund – vad är det med folk­dräkter som lockar?
Jag ser kulturmiljön som en komplex helhet, en fysisk och and­lig miljö, som speglar folks livsvill­kor, vad vi tänker och gör. Vi människor har tre grundläggande behov: att ha tak över huvudet, att få nåt i magen och att ha kläder på kroppen för att inte frysa. Men kläderna är så mycket mer. De ska vara funktionella och slitstarka i vardagen, vara vackra och tillta­lande i högtidliga sammanhang, visa vår personlighet och status eller hjälpa oss att smälta in i gruppen. Ett slags klädernas psy­kologi med dolda, tolkningsbara koder.

Dela

Nyhetsbrev