Byt land / språk

Sweden

At vero eos et accusamus et iusto odio dignissimos ducimus qui.

Indienfödda Mitalee träffade sin Jonas under ett volontärsuppdrag i Delsbo. Kärleken till honom och landskapet fick henne att flytta hit.

#Natur #2020 #Delsbo

Indien möter Hälsingland

Text Anette Eriksson Foto Emil Gustafson

Vad har Hälsingland som kan mäta sig med Taj Mahal, djungel och Tikka Masala?
– Åh, massor! Den vackra hälsingenaturen går inte att konkurrera med. För att inte tala om hälsingegårdarna med sin historia – de är magiska, uttrycker indienfödda Mitalee Kotak entusiastiskt.

Det finns de som tar med sig svenskt kaffe, lakrits och kaviar för en 14-dagarsresa utomlands. Sen finns Mitalee Kotak, som lämnade hela sitt välordnade liv i Indien med familj, vänner och tjänstefolk för att volontärarbeta med funktionsnedsatta vuxna på Staffansgården i Delsbo. Och blev kvar.
– Jag ville göra något annat, som ger nytta för andra. På riktigt. Mamma och pappa har alltid haft ett förhållningssätt att de som har makt måste ge tillbaka till samhället. Annars blir det till slut inte bra för någon, konstaterar Mitalee enkelt.

Och nog blev det något annat. I sitt födelseland Indien växte Mitalee upp i en välbärgad företagarfamilj i storstaden Mumbai. Familjens hus går att likna vid en svensk herrgård med 15 rum och tjänstefolk. Föräldrarnas entreprenörsanda smittade av sig på dotteräpplet som inte föll särskilt långt från trädet. Mitalee har en utbildning inom internationell business management och startade redan som 18-åring en egen verksamhet som affärsutvecklare med fokus på företag som ville etablera sig i Indien. Branscherna varierade mellan mode, bildelar, service och skolor. Efter några år kände Mitalee att det var något som saknades.
– Jag var trött på att göra de rika rikare och ville bidra med värde åt flera, så som jag lärt mig hemifrån. Därför hörde jag av mig till de många lyckosamma företagsledare jag hade i mitt nätverk och frågade hur de ville ge tillbaka till samhället. Det var ingen som hade någon egen idé, men alla kunde tänka sig att skänka en del av vinsten för välgörande ändamål, minns Mitalee.

Insamlingen gick alldeles strålande och det blev en rejäl summa. Pengarna satsades på en skola för ett 30-tal människor i en liten by mellan Mumbai och Puna. En investering som gett tusenfalt igen – idag får omkring 1500 elever sin startbiljett till ett arbetsliv här.
– Det är helt fantastiskt hur det har vuxit. Från början åkte jag och hämtade upp lärarna med min bil för att ta dem till byn. Idag är det en fungerande organisation med både skola och barnhem, berättar Mitalee som fortfarande är engagerad i verksamheten som styrelseledamot.

Här hade Mitalee med gott samvete kunnat slå sig till ro, med en skön magkänsla av att ha åstadkommit underverk. Men inte. Den här kvinnans empatiska muskler ville lyfta flera till en bättre livskvalitet. I Indiens fattiga småbyar, med stora grundutmaningar, är människor med inlärningsproblem
extra utsatta. 

Mitalee kommer från en entreprenörsfamilj som alltid har jobbat hårt. Hennes mamma var den första kvinnan i Indien att starta företag inom tillverkningsindustrin.

– Det finns ingen plats för elever med funktionsvariationer i skolan, de göms  ofta undan i hemmet. Min vision var att skapa en växtplats för alla ungdomar att utvecklas tillsammans, förklarar Mitalee.
Det var då stjärnorna, slumpen eller ödet vände den darrande kompassnålen mot Sverige.
– Jag ville lära mig mer om integrerade skolklasser och Waldorfpedagogiken.
Eftersom Tyskland och Sverige anses vara föregångare inom området valde jag ett volontärsuppdrag på Staffansgården i Delsbo, berättar Mitalee.

Här stannar vi upp en stund för att ta in vidden av Mitalees beslut. Själva avståndet mellan Indien och Sverige på drygt 600 mil är en smal sak i sammanhanget. Att för en längre tid leva i ett land där du inte kan språket, på en liten ort där du är en av få utlandsfödda och möta en kultur som är så olik din egen att du inte ens kan översätta skillnaderna gör tanken lite mer utmanande. Lägg då till att du aldrig har gått till affären för att handla din egen mat, än mindre lagat den själv och definitivt inte ägnat innehållet i städskåpet en tanke så blir förflyttningen gigantisk.
– Mina vänner tyckte jag var helt galen. Herregud Mitalee, vad ska du äta!? De var övertygade om att jag skulle återvända hem snart igen för att inte dö av svält, skrattar hon åt minnet.

Omgivningens tveksamheter förändrade inte Mitalees övertygelse om att hon  valt rätt. Hon ville fördjupa sig i psykologin kring människors olikheter och lära sig mer om den svenska modellen för ett integrerat samhälle där  funktionsvariationer får ta plats.
– Jag har alltid lockats av äventyr, där allt jag ännu inte provat räknas in. Jag tänkte så här: jag kan inte laga mat, städa etcetera – vad kul att få lära sig! Jag kan inte svenska, men jag kan fyra andra språk så det här kan jag också lära mig, säger Mitalee.

Och visst lärde hon sig, på alldeles egen hand utan lärarledd svensk-
undervisning. 
– Jag gick på en SFI-lektion, men det gick så långsamt så jag hoppade av. Istället övade jag genom mina jobbkollegor och att göra vardagssaker, som att handla. Jag vet inte hur många gånger jag kom hem med fil istället för mjölk – allt skyltas ju på svenska och de stod på samma plats, skrattar Mitalee.

När volontärsåret på Staffansgården var slut hade Mitalee – förutom att ha lärt sig ett nytt språk och utvecklat sin pedagogiska kunskap om integration – träffat sin blivande man, Jonas från Delsbo.
– Vi visste att vi ville leva tillsammans och provbodde en stund i Indien, men Jonas återvände ganska snabbt tillbaka till Sverige. Han kände sig inte alls hemma där. Jag älskade ju redan Hälsingland så jag packade ihop mina saker och flyttade efter. Nu har vi byggt vårt eget hus vid en sjö inne i djupaste Delsboskogen, berättar Mitalee.

Idag har familjen utökats med två barn, Ebba och Elsa. Mitalee har hittat ett uppdrag där hon kan fortsätta skapa förutsättningar för utveckling som vice vd på Hudiksvalls Näringslivs AB och hävdar att hon känner sig mer svensk än indisk. 
– Folk som känner mig kan skriva under på att jag har fler typiskt
svenska egenskaper, såsom att jag vill ha det välordnat, trivs med struktur, tycker om att göra upp planer och att hålla mötestider, kommenterar hon.

Familjen har byggt sitt drömhus i den djupa Delsboskogen intill en sjö.

– Dessutom är jag jätteförtjust i ostkaka, vilket är mer än jag kan säga om min man som borde se det som en nationalrätt!

Mitalee upplever att många svenskar hon möter är lite hemmablinda för allt det fina som finns i landet. Det är en av de största skillnaderna mellan Indien och Sverige, menar hon, blygsamheten och rädslan för att sticka ut.
– I Indien vill alla vara unika och sticka ut. Där är du snarare konstig om du inte vill synas och ta plats. I skolan firar vi många olika religiösa högtider såsom jul, ramadan, påsk, diwali... Indien är ett mångkulturellt samhälle där det pratas många olika språk och varje område har sin egen mat- och modekultur, förklarar Mitalee. 
Trots den stora mångfalden och utbudet i det egna landet, blir Mitalees familj och vänner lyriska när de kommer till Hälsingland på sina återkommande besök.
– De älskar det, precis som jag. Naturen. Bemötandet. Swedish fika, det är outstanding – det måste bero på våra svenska mejeriprodukter som gör det så gott, spekulerar Mitalee.
Mest av allt fascinerar hälsingegårdarna. De många, välbevarade trähusen som är ett av landskapets främsta kännetecken.
– Jag får tusen frågor när vi åker runt och kikar på gårdarna. Vems är det? Varför är husen röda? Hur kommer det sig att de har så många fönster? Vem har byggt dem? När då? Vad hade de på sig…
Flera av Mitalees vänner drömmer om att gifta sig på en hälsingegård. Tänk att de vill fira en av livets största högtider mer än 600 mil hemifrån, i lilla Hälsingland. Storheten i våra utsmyckade festgårdar har till och med stark dragningskraft tvärsöver jordklotet.

Hälsinglands varierade natur med skogs-, berg- och skärgårdsmiljö uppskattas av hela familjen som har ett aktivt friluftsliv.

Dela

Nyhetsbrev