Byt land / språk

Sweden

x

Mimmi Göllas är ett välkänt namn hos världsarvsgårdsägarna. Hon har i flera år fungerat som deras högra hand, på uppdrag av Länsstyrelsen, och stöttar bland annat med vård- och underhållsplaner

#Byggnadsvård #Världsarv #2020

Konsten att vårda ett världsarv

Text Anette Eriksson Foto S. Ung

»Ägarna till våra världsarvsgårdar är obegripligt tillmötes-
gående. De accepterar att vi joxar med deras hus, lägger oss i färgsättningar och kräver att renoveringar görs på ett gammalmodigt och tidskrävande sätt«, säger Mimmi Göllas.

Vi är många som frossar i glänsande inredningsmagasin och följer de senaste trenderna från möbelmässan i Milano. Sen finns det de som ser bortom allt det moderna och axlar det stora ansvaret att värna om det gamla. Som ser charmen med sneda vinklar och vrår, dragiga golv och fönsterrutor som förvränger omvärlden genom sitt munblåsta glas. Vi pratar om ägarna som förvaltar våra världsarvsgårdar och som är ena riktiga hjältar.
– Tänk dig att äga ett hus som du inte får renovera som du vill. Där varje hammarslag kräver särskild fingertoppskänsla (läs: du får inte göra själv), spiken ska vara handgjord och timret i en viss tjocklek som inte växer i skogen idag. Det blir dyrt. Jag beundrar gårdsägarnas hängivenhet kring det kulturarv de förvaltar för kommande generationer, uttrycker Mimmi Göllas som är byggnadsvårdskonsult med fokus på hälsingegårdar.
Mimmi jobbar sedan några år tillbaka på uppdrag av Länsstyrelsen med att stötta världsarvsgårdarna med vård- och underhållsplaner.
– I grunden kan man säga att jag, tillsammans med ägarna, gör en teknisk inventering över vad som behöver göras på några års sikt. Eftersom det ofta handlar om dyra och komplicerade insatser är det viktigt att prioritera och ta en sak i taget. Jag brukar rekommendera ett byggprojekt per sommar, konstaterar Mimmi.

Utöver inventeringsarbetet hjälper Mimmi till att hitta rätt hantverkare och tipsar om eventuella bidrag att söka.
– Länsstyrelsen har en bidragspott för antikvariska insatser. Där kan man söka ersättning för upp till 75 procent av kostnaden, förklarar Mimmi.
Bidraget är till för att täcka merkostnaderna för den specialhantering som kulturarvet kräver, exkluderat de egna bostadsutrymmena. Ett exempel på fördyrande kostnader är målning av fönster. På världsarvsgårdarna ska det göras med linoljefärg som tar längre tid att torka och behöver underhållas oftare. Som tur är finns det många skickliga hantverkare i Gävleborgs-
regionen som kan det här med gamla gårdar. 

– Jag känner till ett 15-tal skickliga restaureringshantverkare. Vi är lyckligt lottade med bra kompetens i trakten, säger Mimmi.
– Den största utmaningen är att få tag i kvalitetsvirke. Att bila en dålig timmerstock kostar lika mycket som att bila en som är bra, men ur ett livstidsperspektiv blir det mycket dyrare eftersom den inte håller lika länge, påpekar Mimmi. 

En viktig uppgift i Mimmis jobb är att dokumentera restaureringsarbetena
på plats. Att fotografera och fånga upp hantverkarens kunskap. Det handlar om att skriva husets historia från nutid och framåt.
– Jag brukar säga att jag är en hantverkssekreterare, skrattar Mimmi.

Dela

Nyhetsbrev