Byt land / språk

Sweden

At vero eos et accusamus et iusto odio dignissimos ducimus qui.

Den äldsta byggnaden på gården är en lada från 1725. Själva gammelgården är byggd i två omgångar vilket fastställts genom en dendrokronologisk analys av timret, där man tagit borrkärnor både från bark och stockar. 1816–1818 är nedervåningen byggd och sen byggde man övervåningen på 1830-talet.

#Byggnadsvård #2018 #Loos #Världsarv

Med öga för detaljer och känsla för handel

Text Charlotta Netsman Foto Peter Hoelstad

Bortom Åa är en världsarvsgård med säregen historia. Den handlar mer om skog, smide och jakt än jordbruk. Och den börjar i Finland, inte Hälsingland. Många är de som genom tiderna vårdat, värnat och visat gården för nyfikna gäster. Här får ni möta två av dem.

Margareta Halfvarson och Jan-Åke Karlsson möter upp utanför världsarvsgården Bortom Åa i Fågelsjö.

– Jag minns kanske mest första gången jag åkte över bron här och såg gården, vattnet, skogen och alltihop … den här byn talade till mig direkt. Det måste ha varit i mitten av 1970-talet, berättar Margareta.

Hon flyttade till Rullbo 1975, blev snart medlem i hembygdsföreningen och aktiv i styrelsen. Sen dess har hon varit en länk i kedjan av engagerade människor som vårdat, visat och utvecklat verksamheten Bortom Åa.

Historien skrivs ofta utifrån männens liv och det gäller även Bortom Åa. Berättelserna från gården handlar om Jonas Olsson som var sjätte generationen i den släkt som kom till Fågelsjö från socknen Rautalampi i Savolax, Finland, i slutet på 1600-talet. Jonas Olssons dagböcker är väl bevarade och har publicerats i bokform. Margareta digitaliserade texterna inför bokutgivningen.

 

Margareta sitter i festsalen en trappa upp där väggmålningarna signerats av Bäck-Anders.

Dagböckerna berättar om jordbruket, fisket, jakten och skogen – men inte mycket om hustrun Sigrid eller familjelivet på gården. Men det återkommer på flera ställen några rader om sorgen efter döttrarna som dog. Jonas och Sigrid fick fem barn, alla flickor, men bara en överlevde sin sjuårsdag och det var yngsta dottern Kristina.

Margareta häller upp mer kaffe i koppen och berättar om en mörk period i byns historia från början av 1880-talet. 1881 var det en fruktansvärd difteriepidemi här i Fågelsjötrakten. 40 procent av alla barn under 15 år dog. En oktoberdag begravde de 20 barn samtidigt. Jag tror Kristina var omkring 12 år då. Spädbarnen, de som ammades, klarade sig och de som var över 15 år. Man kan ju tänka sig hur oroliga de ska ha varit här, Jonas och Sigrid, som bara hade sitt yngsta barn kvar då.

Att man kommer in i ett hus som stått här sen det byggts och så tänker man på alla som levat bott och verkat här och lämnat efter sig så mycket.«

Men Kristina Jonsdotter överlevde, ärvde gården och gifte sig småningom med Mårten Persson. De byggde ett nytt bostadshus, »Amerikahuset«, på andra sidan tunet och det berättas att de låste gammelgården och lämnade kvar alla föremål när de flyttade 1910.

– De tog med sig silver, koppar och linne, säger Margareta, men resten tyckte de nog bara var gammalt och omodernt.

Paret fick aldrig några barn så när Kristina dog 1943 testamenterade hon gammelgården till Loos kommun och Bortom Åa har lockat turister ända sen dess. I början togs turisterna omhand och visades runt av byborna. Sen bildades Hembygdsföreningen i Fågelsjö för att ta hand om dem.

– Elsa Eliasson var byns starka kvinna när jag kom hit. Hon och Mona Isaksson som från början var anställd som arkivarbetare här hade börjat organisera guideverksamheten.

Elsa hade en vision om att även utveckla Amerikahuset till kursgård. Och så blev det. 1990 invigdes kursgården med ett utbud av kurser i folkkonst och traditionellt hantverk.

Margareta anställdes som föreståndare, då hade hon drivit sommarcaféet i några år.

 

Fågelsjöhästen täljs för hand i Fågelsjö och säljs som souvenir. Den har blivit ett signum för gården. Originalet är en leksak som fanns kvar i gammelgården

Bortom åa skiljer sig från många av de andra gårdarna inom världsarvet hälsingegårdar, inte minst med sitt läge långt västerut i gränstrakterna mellan Härjedalen, Dalarna och Hälsingland – det som på kartan kallas Orsa finnmark. Gården är en långsträckt parstuga i två våningar, med flera inredda rum än på någon annan världsarvsgård. Här finns allt från kammare med dyrbara tapeter till festsal med typiskt dalamåleri. Till skillnad från de flesta hälsingegårdarna var aldrig jordbruket den primära näringen i Fågelsjö, klimatet var för kargt. Här försörjde man sig på bössmide, jakt, fiske och handel.

Fågelsjö var aldrig en isolerad plats. På den tiden man färdades till fots, till häst eller med båt fanns ett stort nät av förbindelser med omvärlden. När inlandsbanan kom i början av 1900-talet var Fågelsjö södra Norrlands största inlastningsstation för träkol och innan dess flottades mycket timmer från Fågelsjö på Voxnan och vidare till kusten. Byn var en släktby fram till mitten av 1800-talet då storskogsbruket nådde Fågelsjö. Av byns tio gårdar köpte Voxna bolag upp sex av dem. De tidigare gårdsägarna anställdes och blev mer eller mindre drängar på sina forna gårdar. De var inte vana vid pengahantering och sålde till underpris. Men Jonas med sin känsla för affärer vägrade sälja gården. Istället sålde han virke och skötte olika uppgifter åt skogsbolagen. Ute i skogarna var det många huggarlag från olika platser i Hälsingland, men också från Värmland och Norge, och de skulle ha mat, verktyg, lön och mycket annat.

– Han fattade galoppen tidigt där, säger Margareta, att han inte skulle sälja.

– Det tycker jag också genomsyrar den här gårdens historia, fyller Jan-Åke i, man har nästan kunnat se in i framtiden.

Jan-Åke Karlsson är föreståndare på Fågelsjö idag och har jobbat här sen 2012 då världsarvsutnämningen kom.

– Det har inte ändrats så mycket sen dess. Men det har blivit lite mer fokus på gården från myndigheter och så, säger Jan-Åke. En skillnad jag märker är att det kommer många yngre par nuförtiden som har köpt något gammalt hus som de håller på att renovera, och så kommer de hit och tittar hur det är gjort här, med lister och sånt.

I Fågelsjö lever fortfarande ättlingar till skogsfinnarna och skogsbolagens anställda värmlänningar. Men befolkningen mångdubblas under sommaren av turister och fritidsboende i byn. Och Bortom Åas rykte sprids i allt vidare kretsar. Det är många nya besökare som får uppleva känslan av att gå över bron till gården bortom ån där tiden har stannat.

Ljusstakar tillverkade av klor av kungsörn och fiskgjuse. I mitten en björntand.

Dela

Nyhetsbrev