Byt land / språk

Sweden

x

I maj 2021 flyttade Peter och Malin Hoelstad till Nygårds i Långhed. Paret räknar med att den varsamma restaureringen av gården kan ta upp till tio år.

#Byggnadsvård #2021 #Långhed

Nytt liv för Nygårds

Text Anette Eriksson Foto Peter Hoelstad

Om hus kunde tala skulle ett jublande »hurra« eka mellan träden och åkrarna i Alfta och väcka världsarvsgrannarna Pallars och Jon-Lars ur sin skönhetsslummer. De båda fastigheterna skulle genast förstå att utropet kom från Nygårds-själen i Hässja i en glädjeyttring över att Malin och Peter Hoelstad är den gamla bondfastighetens nya ägare från december 2020.

Det betyder att nu vankas det ansiktslyftning deluxe, eller »bond­lyx« som Hoelstadarna själva kallar det, genom en mix av finstämd bygg-nadsvård och robusta material.

– Vi brukar tänka att vi har en gård till låns sådär en tio-tjugo år, sen är det dags för nästa genera­tion att ta plats i rummen. Vårt ansvar är att behandla platsen och fastigheterna med respekt, och leva i positiv samverkan med var­andra, konstaterar Peter Hoelstad när han de tar emot mig och bygg­nadsvårdare Mimmi Göllas en solig dag i februari.

Vi bjuds på fika och bak-verk i det rymliga köket, vars »moderna« 80-talsstil Peter grymtar över. Det är uppenbarli­gen inte så han tänker sig att en trebyggd hälsingegård från 1835 ska restaureras.

– Vi är lite byggnadsvårdsnördar och vill bevara det gamla. Vi letade länge innan vi hittade det här objektet, här föll alla bitarna äntli­gen på plats. Välbevarade byggna­der med historia och lagom mycket mark och utrymmen för att vi inte ska bli sysslolösa, ler Malin och för­klarar att både hon och maken tycker om att ha saker att göra.

Med tanke på att de lämnat den helt fantastiska Stångarö gård i Nykvarn, söder om Stockholm, efter 12 års varsam renovering ligger det nog en hel del sanning bakom de orden. Det är inte en slump att just deras Hemnet-annons var månadens mest väl-besökta inför försäljningen. Flera kakelugnar, inglasad punschveran­da och stilenliga detaljer ända ner på fönsterhaspsnivå. Inte undra på att drygt hundra sällskap hade bokat in sig på visningen och att Elsa Billgren beskrev idyllen som ett drömhem på sin blogg.
– Peter och jag har ägt och res­taurerat två gårdar tidigare, men det här blir nog vårt sista, tror Malin.

– Vi ska verkligen göra vårt bästa för att dessa underbara kåkar ska stå kvar här i ett par hundra år till, säger Peter och Malin Hoelstad.

Nu är det alltså dags att åter­ställa historierika Nygårds till sin ursprungliga charm. Jag är nyfi­ken över varför det blev just Hälsingland den här gången?
– Det är mycket tack vare Malins barndomskompis Britt-Marie Stegs och hennes familj. De bor i Järvsö och har i typ tio års tid tjatat på oss att flytta hit. Ett vackert landskap med fin balans mellan vildmark och brukad natur. Vi känner också en drag­ning till det rika kulturliv som finns här; byggnadskultur, mat­hantverk och stolthet över land­skapets historia, räknar Peter upp och lägger till en längtan efter snö och vinterknarr under skorna.

Att det finns mycket som attra­herar folk till trakten bekräftar de senaste årens besökssiffror. Trots pandemin ökade regionens svens­ka gästnätter med 16 procent i juli 2020. Undersökningar visar att hälsingegårdarna har en alldeles särskild dragningskraft – fler än hundra tusen besökare noterades förra året. Dessutom visar en SIFO-enkät från 2018 att 75 000 personer kan tänka sig att flytta till Hälsingland. Så när det kom­mer en fin hälsingegård till salu blir det ofta budgivning, vilket Malin och Peter fick erfara i hös­tas. In i det sista var det inte säkert att Nygårds skulle bli deras, efter­som andra spekulanter gick över Hoelstads magiska köpgräns.
– Ja, usch vad det var stressande. Vi pendlade mellan hopp och för­tvivlan de där dagarna. När vi pas­serat vår budgräns fick vi erkänna oss besegrade av de andra köparna. Jag grät av besvikelse, minns Malin.

Storstugans väggar har färgats av sot från den öppna spisen. Test pågår om det är bäst att rengöra väggarna med suddigum eller såpa, för att få fram den bubbelgumsrosa kulören.

Peter skrev av sig sin frustration i ett känslosamt, men lågmält, sms till de tre säljande systrarna som vuxit upp på och ärvt gården. Där förklarade han hur de tänkt sig res­taurera husen, med samma omtan­ke som på Stångarö gård, men att de nått sin ekonomiska gräns för att ha råd att göra verklighet av planerna. Samtidigt som han uttryckte deras besvikelse. Ungefär så.
– Det var verkligen jättefint skrivet. Rakt från hjärtat, kom­menterar Malin.
Och budskapet gick rakt in i mottagarnas hjärta, för ett par dagar senare hörde mäklaren av sig med det glädjande beskedet att säljarna valde att anta Malins och Peters lägre bud eftersom deras avsiktsförklaring med gårdens framtid var vinnande.
– Vi känner oss utvalda, hedra­de och måna om att visa att vi menar allvar, uttrycker Peter och kastar ett öga på passfotona av Birger och Hillevi, de senaste ägarna som bodde här fram till sin död, vilka tycks följa samtalet från sin utkiksplats på kylskåpet omhuldade av en hjärtmagnet.

I samma ögonblick som hus­affären gick i lås bestämde sig paret för att ta hjälp av byggnads­vårdskonsult Mimmi Göllas, som är väl ansedd och ofta anlitad av Länsstyrelsen i samband med de sju världsarvsgårdarna. Det Mim­mi inte vet om byggnadsvård är inte värt att veta.
– Vi gör gärna jobb själva och tycker om att hugga i. Peter är den som snickrar mest, jag är ganska praktisk och hjälper till. Odlar och så. Men vi behöver någon som kan vägleda oss så att vi gör rätt, påpe­kar Malin.

Mimmi protesterar snabbt.
– Det finns inga rätt och fel, här – Det är viktigt att komma ihåg att ni är de första på den här går­den som tänker bakåt, de andra har tänkt framåt.
Med sina många år i yrket vet Mimmi vad hon pratar om. Mötet mellan historia och nutid, med moderna lagkrav och komfort, är en ständig balansgång.
– Vårdandeperspektivet måste ta hänsyn till både fastighetsägaren och hantverkaren, ibland får vi hit­ta kompromisser. Vi kan ta det här med skorstenar, exempelvis. Alla som är godkända för eldning måste kontrolleras med jämna mellan­rum, men möjligheten för sotaren att ta sig upp på taken på ett smi­digt och säkert sätt saknas ofta. Ägarna vill inte ha otidsenliga, »fula«, stegar synliga. Då får vi samarbeta med sotarmästaren och försöka hitta alternativ som både är estetiskt acceptabla och trygga för sotaren, förklarar Mimmi.

Just det här med skorstenar är ett vanligt ämne som tas upp med Mimmi. Alla gamla gårdar har eld­städer, ofta flera stycken, och det kräver sin kunskap för att säker­ställa att fundamenten och de inre delarna är funktionsdugliga.
– Inom det här området finns det tydliga rätt och fel, med många krav som ska uppfyllas. Kruxet är att vi har dålig tillväxt på murare som intresserar sig för det traditio­nella hantverket. Det är ett jobb som är fysiskt tungt och kunskaps­krävande. Här finns ett stort behov hos uppdragsgivare för den som vill och vågar anta utmaning­en, uppmanar Mimmi.

Bristen på hantverkare är generellt påtaglig för gamla hus. Det är vanligt att yrkesutövandet fortsätter efter pensionsåldern, för de som orkar, men många har slitit ut sig. Särskilt murarna och tim­mermännen, som utsätts för extremt tunga lyft under oergonomiska förhållanden.
– Jag vet inte hur det ska bli framöver. Intresset för byggnads­vård har ökat ur ett ägandeper­spektiv och det är ju bra. Tyvärr står alltför många platser på tim­mermansutbildningarna tomma, suckar Mimmi uppgivet.

Med de orden är kaffet urdruck­et och vi ska få en efterlängtad rundtur i de vackra gårdsbyggna­derna. För att klara kylan på dra­giga golv, i kallställda biutrymmen och i flygelhusen drar vi på oss ytterkläderna. Mimmi har siktet inställt på vinden, som tydligen är väldigt intressant ur ett byggnads­vårdsperspektiv. Jag som är mer lockad av interiören stannar kvar nedanför vindsluckan, men ångrar mig när jag hör Mimmis utrop.
– Jaaaa, skriker hon ivrigt.
Förklaringen till förtjusningen får jag något senare när hon upp­rymt rödkindad kommer ner från stegen och berättar att taket är något alldeles extra med återan­vända delar och intressant historik. Det gör mig inte särskilt mycket klokare, men jag ler uppmuntran­de åt att den pågående takstudien som hon och en kollega håller på med nu får nya perspektiv.

När vi kommer till den stora kallställda salen i mangårdsbygg­naden fångas även mitt intresse. Med sina härligt knallrosa väggar, dekorerade med bårder i flera oli­ka kulörer går det inte annat än att bli charmad. Även bagarstugan med en maffig jätteugn och bas­tanta trätiljor till golv framkallar hemmatrivsel. Inte nog med det. I sommarbyggningen, som även den är kallställd, pryds väggarna av yvigt svajande palmträd mot blå himmel.
– Visst är det fint!? Vi bara läng­tar efter att få börja göra i ordning och att bo in oss. Det är ingen bråd­ska med att bli klara, vi trivs bäst när vi har projekt på gång – visst gör vi, menar Malin med en blick på Peter som nickar bekräftande.
– Jo, så är det. Vi räknar väl med en tio års restaureringsplan innan vi har lagt vår hand på alla de ytor som behöver det, lador och andra ekonomibyggnader inräk­nade. Bara jag får köra lite traktor däremellan är jag nöjd, ler Peter.


Det glimmar till i Mimmis ögon när Peter för ladorna på tal.
– Jag är bekymrad över alla ekonomibyggnader som står och förfaller lite varstans. Förr satte man en stolthet i att ta hand om sina lador, eftersom familjen bru­kade marken i generationer och uthusen ingick i jordbrukstradi­tionen. Nu har man inte samma behov av dem och tar sig därför inte tid och råd att renovera, vilket leder till att lador rasar sönder under snöiga vintrar, informerar hon.
– Om du tycker om lador, kan du väl starta ett ladudagis på dina marker. Köpa upp de fallfärdiga stackarna, sätta på dem torra föt­ter och tak och erbjuda dem för adoption, uppmanar Mimmi med ett hoppfullt ögonkast på Peter.
Med tanke på hur mycket Hoel­stadarna har att göra med sin hälsingegård känns det som att »räddningsaktion ladulyftet« hamnar långt ner på att göra lis­tan. Men jag är säker på, att om de försökte så skulle de lyckas. De har det där avundsvärda du-kan-allt-du-vill-drivet.

Till gården hör bland annat en bagarstuga med en rejäl ugn för tunnbrödsbakning.

Dela

Gårdsfakta

Gammelbyggning år 1830. Mangårdsbyggnad 1840. Bagarstuga 1840. Loge & stall 1860. Tillhör två foderhärbren på stolp, vagnslider, ängslada och en smedja. Mark 10 hektar & liten ö i Lill-Rösten.

Nyhetsbrev