Byt land / språk

Sweden

At vero eos et accusamus et iusto odio dignissimos ducimus qui.

I Erik Olofs studio finns utrymme för skapande och möten. Här är han i full färd med en oljemålning föreställande gården Bånga, känd för sin vackra brokvist.

#2018 #Konst

Popkonst Hälsingemål

Text Mélanie Platzgummer Foto Peter Hoelstad

Det gick inte att tvätta bort Hälsingland ur hans verk på konstskolan. Om igen hittar Erik Olof Wiklund nya infallsvinklar på hälsingegårdarna i sitt konstnärskap. Möt honom i ett samtal om konst, historia och inspiration.

Ett fång färgglada ballonger pryder skyltfönstret i Erik Olof Wiklunds studio i centrala Alfta. Här, i ett putsat gult hus med en pizzeria som närmaste granne, finns utrymme för såväl skapande som möten med nyfikna förbipasserande. 10 år har gått sedan debuten med romanen Breven till Kristina gav en 18 år gammal Erik Olof Hälsinge Akademis förstapris 2008. Romanen var ett projektarbete på gymnasiet och är en kärlekshistoria hämtad ur verkligheten. Idag vänder han blicken inåt och bjuder publiken på sin bild av hembygd, gårdar och världsarv. Med förebilder som konstnären Jeff Koons och Lill-Babs skruvar han perspektivet till hälsingsk popkonst.
– Hos Koons gillar jag noggrannheten. Det är minutiöst. Som att hans ballonghundar glänser. De är fläckfria. Inga skavanker. Han vrider på alla begrepp och får till en helhet som funkar.
Efter en första, och hittills enda, meditationskurs sökte han Konstskolan i Gävle något år efter gymnasiet. Erik Olof, som kommer från en kreativ och företagsam familj där intresset för skapande tagit sig olika uttryck, sökte med hälsingegårds-motiv. Så klart. 

»Nära bardomshemmet ligger gården Söroms, en plats som betytt mycket. Här växte morfar upp och här hittades de kärleksbrev som lade grunden till debutromanen Breven till Kristina.

Jag har tecknat hälsingegårdar sedan jag var liten. Hela livet har jag hört historier om gårdar och människor. Inom familjen talades det tidigt om kärleksbreven morfar hittat i trossbotten på Söroms under 1950-talet. Jag lånade och kopierade dem sista året i gymnasiet.


En hälsingegårds karaktär sitter i platsen den tar i världen, ibland kan en husgrund berätta för oss om den status en gård haft i en bygd, det är svårt att »radera ut« dem. Under åren på konstskolan kändes det som att man försökte dra Hälsingland ur honom men efter tre år suckade lärarna och sa »Det kanske är hälsingegårdar du ska hålla på med i alla fall«.


– Jag pixlade bland annat gården Jon-Lars i en oljemålning och gjorde en enorm byggsats av gården Löka. När världsarvs-utnämningen kom fick jag chansen att visa mina projekt på Länsmuseet Gävleborg i utställningen Arvsvärld

Erik Olof Wiklund visar upp konstverket »Luftslott«, där hälsingegården Löka i Alfta svävar under ballongerna.

Erik Olof har aldrig tröttnat på gårdarna men det är mycket annat som tar upp hans tid idag. Han får många beställningsjobb.
– Snart hoppas jag kunna »nörda loss« i högre grad. Hälsingegårdarna har en tendens att smyga sig in i mina verk trots att de ofta inte är med i den ursprungliga planen.
Vi måste trycka gränserna framåt, utvecklas och våga vara med. Då ser vi kanske också bättre vad som borde bevaras? Världsarvet ska bevaras för all framtid men det är fortfarande kåkar gjorda av trä, vad händer när man behövt renovera och bytt ut planka för planka? Är det fortfarande samma gård? Jag skulle vilja likna dilemmat med den grekiska sagan om Thesseus-skeppet. 

Erik Olof tror att världsarvsutnämningen har gett fler människor möjlighet att upptäcka gårdarna från insidan.

– Hälsingegårdarna har personligheter och karaktärsdrag. Många människor har kanske bara sett dem från utsidan men på insidan finns så många detaljer! Som en Pettson och Findusvärld. Du kan titta länge och hitta nya saker. Man har vräkt ur sig rosa lister mot röd bakgrund, och ändå går det ihop! På konstskolan sa man till mig att jag borde låta fler ytor vara lugna, men jag tycker om detaljer, det är det som gör det intressant. Titta på gården Mårtes sal! Inte en lugn yta någonstans.

Han visar bilder från ett pågående projekt för Svenska kyrkan Alfta/Ovanåkers församling. Här samsas bladguldslist med bomärken, sockensigill, färger och mässingsknappar från sockendräkten. Ett myller av lokala influenser bildar en förvånansvärt komplett helhet, långt från stram minimalism. Till skillnad från många andra hembygdstolkare är inte handhyveln och linoljefärgen hans främsta instrument, han är på alla sätt experimentell. 

Hälsingegårdarna har personligheter och karaktärsdrag. Många människor har kanske bara sett dem från utsidan men på insidan finns så många detaljer! Som en Pettson och Findusvärld. Du kan titta länge och hitta nya saker.

– Jag ser ett mervärde i minutiösa projekt och när man som betraktare känner av den svett och kärlek en utövare lagt ner. Jag vill skapa något nytt. När jag gör någonting ska jag kunna stå för det. När jag klädde in en skulptur av gården Löka i bladguld skrev jag att det är 23.7 karat guld, inte 24, för de flesta kanske inte det spelar någon roll men jag vill vara jättetydlig med vad jag använder. Hade jag använt rödfärg hade det blivit en tråkig miniatyrmodell. Guldet blir ett medel och en del av ett symbolspråk. Det är så man utvecklar, man får folk att snacka.

Trots att han inte fyllt trettio år löper den välbekanta Erik Olof tråden mellan målningar, skulpturer och böcker. Han beskriver sig som aldrig helt nöjd men med en förmåga att veta när det är dags att avrunda ett projekt. Vad är nästa steg?

– Svårt att säga. Det är lättare att titta tillbaka och se vad jag gjort och var det tog mig. Jag har så många idéer, tio ger tio nya. Jag gillar att arbeta med de material som tilltalar mig för stunden, jag testar för att se hur de beter sig. För tillfället söker jag även i ljud för kommande projekt. Hur låter Hälsingland? Hur låter en världsarvsgård? 

»Fhlyttmåhl«. Ett minutiöst projekt med miniatyrer i balsaträ förpackade i tillsynes oöppnade tablettkartor.

Dela

Nyhetsbrev