Byt land / språk

Sweden

At vero eos et accusamus et iusto odio dignissimos ducimus qui.

#Utgåva #2017 #Världsarv #Järvsö

Vardag i världsarvet

Text Åsa Malmström Foto Sara Mac Key

Pär och Stephanie Kristofers är jordbrukare och mångsysslare som sina förfäder på världsarvsgården Kristofers. De dukar fortfarande upp till fest i en av de mest välbevarade festbyggningarna i Hälsingland

Stephanie Kristofers mobil ringer. En avelstjur hon köpt i södra Sverige ska åka med en transport upp till Hälsingland och sina nya ägare på Kristofers. Strax efter börjar maken Pärs telefon att ringa. Det visar sig att en lastbil har kört i diket. Pär ställer ner kaffekoppen och går ut till traktorn för att hjälpa till att dra upp lastbilen. Utanför köksfönstret ligger ladugårdsbyggnaden. Där inne är korna. Fåren står utanför i hagen. Från andra sidan huset ser man över gårdstunet in till gammelbyggningen, »Tremastarn«, med de tre vita skorstenarna. Gammelbyggningen i Kristofers anses vara en av de bäst bevarade i Hälsingland. Ett hus helt tillägnat de festligheter som hörde en gård till: dop, bröllop och begravningar. Hus som byggdes och endast användes till fest, är grunden i världsarvs utnämningen. Det finns sju världsarvsgårdar i Hälsingland, alla särpräglade och med spår just från sin socken, sin by och de familjer som bott där. Men gemensamt är att de har festbyggnader eller flera rum med rikt bevarad inredningskonst. Framförallt väggmåleri. 

Världsarvsgården Kristofers är unik för här liknar även vardagslivet tidigare generationers, ett aktivt jordbruk med djur. Pär är född på gården och har utvecklat verksamheten varsamt i takt med tiden. Mjölkkorna fanns kvar in på 2000- talet då Pär och Stephanie bestämde sig för att satsa på köttdjur. Nu inriktar de sig mer mot avel.
– Gården utvecklas men på det stora hela använder vi den som man alltid har gjort. Vi dukar fortfarande upp till fest i gammelbyggningen när vi ska fira och vi har djur i ladugården, säger Stephanie Kristofers.

Per och Stephanies son Mickel är femtonde generationen på gården.

Skötseln av djuren är som mest intensiv på vintern och fram till maj, när djuren är inne. Sen släpps korna ut på bete. När vi besöker gården är lamningen precis över och Stephanie och Pär väntar på att de sista kalvarna ska födas. Pär räknar till 44 kalvar i ladugården. Kalvnings- och lamningstiden innebär dygnetrunt-passning. Efter det drar vårbruket igång. Det traditionella sommarjobbet på gården har nu kompletterats med guidningar i världsarvet för Stephanie. Det är runt tusen personer per år som får en personlig guidning, och en kopp kaffe med nybakta bullar, på Kristofers. Fåren bräker ljudligt när hunden Gunnar retas med dem och några av gårdens stora tjurar tittar på oss när vi går förbi hagen på väg mot gammelbyggningen. Det är dags att städa och putsa efter vintern. Pär tar den stora nyckeln och låser upp dörren.
– Jag tycker det är spännande och roligt att berätta historien om vår gård, Kristofers. Jag är noga med att ta med nutiden också. Det går att utvecklas och leva i ett världsarv, säger Stephanie. Stephanie och Pär drivs av utveckling och nyfikenhet – samma driv som gjort att man på Kristofers alltid öppnat sina dörrar för det nya och främmande. Mångsyssleriet var en förutsättning för överlevnad och alla delar av gården var en möjlighet till inkomst.
Gården ligger i Järvsö – som under 30-talet växte kraftigt som turistort. Det gjorde att  gården även använts till logiverksamhet. Öppenheten mot det nya är det som Pär och Stephanie är mest stolta över vad gäller traditioner.

Jämthunden Sasha tuggar på ett älgben

Hälsingegårdarna har alltid präglats av modernitet och man byggde gärna nytt. Dörrarna öppnades för målare som kom från andra socknar med starka motiv och färger. Även luffarna var välkomna och ibland kunde man hitta ladan full med gäster som övernattade och fick lite frukost innan de drog vidare. Till Kristofers hör inte bara djuren och byggnaderna, även landskapet runt omkring är en del av gården. Det öppna odlingslandskapet har formats av bönderna. Från gårdstunet ser man långt längs Ljusnans dalgång. Pär berättar att det är tack vare betesdjuren som landskapet är så öppet.
– Vi tycker det är en viktig uppgift att hålla kulturlandskapet öppet. Våra kor håller rent från sly både i byn och längs älven. Utan jordbruket hade inte bönderna kunnat bygga så stort och då hade inte heller hälsingegårdarna funnits. Om markerna runt hälsingegårdarna växer igen är det svårt att förstå gårdarnas historia, säger Pär. kokkaffet dukas fram och vi sitter i husets hjärta, köket. Arbetet i ladugården är överstökat. Snart bär det av till skogen med- gallring och röjning tillsammans med sonen Mickel, som nu är femtonde generationen på gården. Han har precis startat ett eget företag och vill leva på skogen. Det är vardag i världsarvet.

Traditionen med gästfrihet och öppenhet lever vidare med Pär och Stephanie på Kristofers. Människor från hela världen bor, besöker och arbetar på gården. (Privat bild)

Dela

Nyhetsbrev