Byt land / språk

Sweden

At vero eos et accusamus et iusto odio dignissimos ducimus qui.

Jon-Lars är en av sju hälsinge- gårdar som finns med på Unescos världsarvslista

#Världsarv #2020 #Alfta

Världsarv i flera generationer

Text Anette Eriksson Foto Peter Hoelstad

Om man är stor och stark måste man vara snäll, finns det de som säger. De orden stämmer väl överens på både Håkan Johansson och hans världsarvsgård i Långhed.

Rakryggad och ståtlig står den där och sneglar högdraget på mig när jag krypkör in på gårdsplanen. Wow, vilken gård! Eller säger man palats? Den är ju så stor. Jag känner blicken som följer mig genom de 58 fönstren när jag knackar på en av de pampiga dörrarna. Ingenting. Jag provar den andra, för det finns två – en för varje bror som samsades om huset en gång i tiden. Ingenting där heller. En mindre dörr öppnas på gaveln och en röst ropar åt mig att komma dit.
– Välkommen till Jon-Lars, säger Håkan Johansson när jag kliver över tröskeln.

Håkan är lång och kraftfull men har en ödmjuk framtoning när han tar emot i det ombonade köket. Lite som hälsingegården själv, som om de har anpassat sina auror till varandra under åren, gården och dess ägare. Det vore väl inte så konstigt i så fall. Håkan är 13:e generationen som har fyllt rummen med liv sedan byggnaden stod klar 1857. Det måste vara speciellt att bo här, med tanke på allt som utspelat sig mellan dessa väggar under husets 163-åriga historia?
– Nja, jag tänker inte på det. Jag har sprungit här hos farmor och farfar sen jag var liten. Det är klart att man vet att det är speciellt med ett världsarv –  ansvaret för att bevara och så – men inte annars, säger Håkan.

Huset har två entrédörrar, en för varje bror som bodde här en gång

Husets anor sträcker sig egentligen ända tillbaka till 1653. Då föddes Jonas Larsson, som lät uppföra sitt stolta bostadshus på 1600-talet. Vid en brand  1852 totalförstördes den ursprungliga Jon-Larsgården och ersattes av nuvarande byggnad. Den gången var det de två bröderna Olof och Anders Andersson som lät bygga ett jättehus med separata entrédörrar och bostadsdel i varsin ände av huset och gemensamma festsalar i två våningar på mitten. Här bodde de med sin mamma och sina respektive fruar i många år, men bägge bröderna förblev tyvärr barnlösa. För att säkra att gården skulle stanna inom familjen lät bröderna adoptera en av sina brorssöner i Alfta på ålderns höst. Den lyckliga arvtagaren, Johan Jonsson, och hans fru Brita Olsdotter hade sanner-ligen nytta av de stora utrymmena på totalt 420 kvadratmeter med tanke på att de fick hela elva barn under sitt äktenskap. En av dessa söner blev senare far till Håkans farmor.

Den ursprungliga gården uppfördes på 1600-talet av Jonas Larsson (Jon-Lars).

Håkan tog över Jon-Lars och flyttade hit med familjen 1991. Han och dåvarande hustrun har renoverat en del, men den södra bostadsdelen, de båda rikt dekorerade sängstugorna på ovanvåningen och vinden ser ut som de gjorde 1862. 
– Det märks att det är ett gammalt hus när man renoverar. Vi upptäckte en 35-centimeters nivåskillnad mellan väggarna på långsidorna, vilket du fortfarande kan se med blotta ögat fast vi har gjort insatser för att rätta till det, avslöjar Håkan. 
Jon-Lars består av totalt tolv byggnader: en saltbod, tre härbren, ladugården, vedbod, två vanliga hölador, två timmerlador, en klumplada (gjord av rundvirke)Det var i samband med renoveringarna på 1990-talet som Jon-Lars blev ett byggnadsminne och senare en av de sju världsarvsgårdarna.
– Vi ringde Riksantikvarieämbetet för att ta reda på vad vi borde tänka på för att inte förstöra husets kulturvärde. Det kom hit en massa folk och tittade på än det ena och än det andra. Vi fick mycket hjälp med att återställa dörrar, fönster och andra detaljer samt ekonomiskt stöd för antikvariska merkostnader mot att vi gjorde ett byggnadsminne av gården. Det var inget att tänka på, såklart vi sa ja till det, konstaterar Håkan.
Håkans pappa Lars blev väldigt glad åt beslutet och visade ivrigt var de äldre taklisterna – som rivits bort under 1940-talets moderniseringsiver – gick att återfinna under huset. 

Den södra vardagsstugan – köket – är i ursprungligt skick och målad i en starkt blå färg med hörndekorationer av lyror i gult och orange

Gårdens långa historia väcker nyfikenhet. Vad har det varit för firande här i de fina salarna, exempelvis? Håkan skruvar på sig och säger tveksamt.
– Tja, när min faster Anna gifte sig 1917 var det lövat här utanför, det har jag sett en bild på. Och när jag fyllde 40 hade vi fest i finsalongen. Vi har varit en massa folk här på jularna också, det var jättekul. 

Efter lite betänketid lägger han till:
– Pappa och hans syskon brukade ha löpartävlingar inomhus. På den tiden gick det en trappa åt varsitt håll från huvudentrén till övervåningen med fortsättning upp på vinden. De började från varsin ände och så gällde det att komma först runt hela och ner igen, ler Håkan.
Nuförtiden är ena trappan igenbyggd, men det går fortfarande att skönja att det har varit två en gång i tiden.

En sak jag funderade över i bilen på väg till Håkan och hans världsarvsgård är hur det är att ta emot okända besökare och ha guidade turer i sitt privata hem? Vad händer om de behöver gå på toaletten?
– Jag ser det inte som något problem, jag har vant mig. Det är bara en timme om dagen från midsommar och till mitten av augusti med inbokad guide. Jag behöver inte göra något, mer än att låta dem passera genom mitt allrum och hall. Om de skulle behöva låna toaletten så får de göra det, konstaterar Håkan okonstlat.

Men om det kommer någon indroppandes utanför säsongen och öppettiderna – vad gör du då?
– I början var jag lite orolig att det skulle bli folkrusning och att jag skulle få »tomten full av japaner«, som en av jurymedlemmarna sa vid utnämningen i Sankt Petersburg. De flesta respekterar privatskylten som sitter på grinden. Jag kan bara erinra mig enstaka besökare som dykt upp utan förvarning. Jag kommer särskilt ihåg en kille från Malta som åkte runt och prickade av alla världsarv på sin »bucketlist«. Honom gav jag bara det engelska guidemanuset så fick han gå runt och kolla på egen hand. Han var väldigt intresserad och gick två varv, minns Håkan.


Har du någonsin ångrat dig, att du sa ja till att bli en del av världsarvet?
– Njae, det har jag väl inte precis. I det stora hela var det bra att det
blev världsarv, jag menar det blev fart i renoveringen och de kringliggande
ekonomibyggnaderna fräschades upp. Fast det är klart, det är ett stort ansvar och jag har ställt mig frågan vad som händer om jag inte bevarar det rätt och riktigt, om taket rasar in? funderar Håkan.

När jag lämnar Håkan och Jon-Lars har det börjat skymma. Vid tiden för avskedet har jag bestämt mig för att det trots allt är en gård, med tanke på att det har varit ett hem för hela 13 generationer. Fast en väldigt majestätisk gård, förstås. Innan jag viker av på vägen kastar jag en sista blick i backspegeln och tycker mig se en vinkande näsduk i fönstren på över-
våningen, fast det var nog bara en reflex från de sista solstrålarna i en av de 58 munblåsta rutorna.

Sängstugan på övervåningen har väggar i turkosblått och rosa, med landskapsmålningar mellan kolonner, omlindade av vinrankor. Motivet är karaktäristiskt för gårdar i Alfta på den här tiden

Dela

Nyhetsbrev