Byt land / språk

Sweden

x

#Världsarv #Söderala #2021

Världsarvsgård i laxriket

Text Anette Eriksson Foto Peter Hoelstad

När till-salu-skylten stått orörd i två år och byggföretagen började cirkulera runt Erik-Anders slog grannen till: »Vi var egentligen inte ett dugg intresserade av att äga ännu en gård, men av rädsla för att få ett nymodigt höghus till granne vågade vi inte låta bli«, säger Pär och Britt-Marie Forssell.

De hälsinge­typiska röda trähusen från 1820-talet, som fått sitt namn efter sin första ägare Erik Andersson, var i stort behov av omvårdnad och kärlek. Det var nog därför det var svårsålt. Paret på gården bredvid, Britt-Marie och Pär Forssell, höll i två år nyfiket utkik efter spekulanter och hoppades på att få trevliga nya grannar. Grannsämjan är nämligen särskilt viktig i en liten by som Asta utanför Söderhamn, med knappt 20 invånare.

»När vi lade märke till att några byggföretag visade intresse för gården såg vi framför oss att det skulle byggas något modernt hus och kanske ett höghus med lägen­heter på andra sidan staketet. Det var då som vi tänkte att vi måste göra något«, minns Britt-Marie.

Snickaren i Pär såg tusentals arbetstimmar framför sig. Det var egentligen bara jordkällaren som såg stabil ut, resten var i dåligt skick. Efter en tids övervägande blev det ändå så att paret under­tecknade köpeavtalet.

»Något fynd gjorde vi verkligen inte, för den som tror det! Själva kåken var i så dåligt skick att den på sin höjd dög att använda som möbelförvaring. Visst, det var indraget vatten och avlopp till tomten men för övrigt har den bara kostat och krävt en himla massa restaurering och under­håll«, avfärdar Pär som ägnat när­mare nio år åt att renovera och bygga om.

Pär och Britt-Marie Forsell är en drivkraftig duo som bor i gården bredvid Erik-Anders, driver hotell-, butiks- och konferensverksamhet samt renoverar själva.

Från skräpförvaring till kungligt besöksmål
Det var 1988. Då användes den magnifika festsalen till förvaring av gamla möbler och annat bråte. Den »rikedom och kvalitet som är exceptionellt väl bevarad och av enastående universellt värde« som Unesco beskrev Erik-Anders och de sex andra gårdarna som ut-nämndes till världsarv 2012 dol­des bakom alla saker och var svår att se. I ekonomibyggnaden, som från början innehöll en liten bostad, ladugård och övervåning med loge, har ett omfattande reno­veringsjobb lagts ned.

»Ja, det går inte att tänka sig hur här såg ut. Pär åkte till återvinningsstationen nästan varje dag en tid innan vi ens kunde börja göra förbättring­ar«, suckar Britt-Marie åt minnet.

Idag bedrivs här en omtyckt hotell- och konferensverksamhet, caféservering samt butiksförsäljning.

»Vi har restaurerat nästan allt, förutom själva festsalen. Jag bru­kar säga till Britt-Marie att vi har byggt ett världsarv, men då rättar hon mig och påpekar att grunden redan fanns här. Det är förstås rik­tigt, men det är i princip det enda som vi inte har lagt vår hand på«, konstaterar Pär.

Restaureringsprocessen är väldokumenterad med stegvisa beskrivningar och fotografier. Pär är utbildad snickare och har gjort det mesta själv, men för vissa moment har experthjälp anlitats i form av byggnadsantikvarier, målarmästare, konservatorer och arkitekter.

Britt-Marie räknar efter och kommer fram till att de öppnade sitt första café 1997.

»Då hade vi en liten uteservering med enstaka bord och sittbänkar. På den tiden ägnade vi oss åt det här under semester och helger, när vi var lediga från våra ordinarie arbeten. Vi hade dålig ekonomi och behövde få in extra pengar till kostnaderna vi hade lagt ned i fastigheten«, förklarar hon.

Ingen kunde väl då ha anat att självaste hans majestät konungen Carl XVI Gustaf och hans Silvia skulle komma på fika ett par år efter världsarvsutnämningen.

»Tänk vad roligt vi hade under förberedelserna kvällen före. Någ­ra grannar var här och hjälpte till och en fick för sig att mäta avstån­det mellan besticken så att det skulle vara helt perfekt«, små­skrattar Britt-Marie.

På övervåningen finns en pampig festsal elegant marmorerad i blått. Rummets dignitet understryks av att dörrarna här är försedda med målade överstycken.

Det är gästerna som gör det
Erik-Anders tar idag emot om-kring 18 000 besökare per år. Hit lockas såklart världsarvsturister, men här ordnas också musikeve­nemang, konst- och hantverksut­ställningar samt försäljning av vackra saker i både gammalt och nytt skick. Konferensverksamhe­ten har börjat blomstra de senaste två åren och sommaren 2020 hade gården 500 övernattande hotell­gäster i de fem rummen. Paret är överens om att det är mötet med gästerna som gör att det är värt det.

»Jag går upp vid fem-sex för att hinna baka frukostbröd och duka fram frukost. Därefter är det full fart hela dagen med städning, gästservice, butiksarbete och kon­torsarbete. På kvällen förbereder jag frukosten för nästa dag«, räk­nar Britt-Marie upp.

För att mäkta med arbetsbör­dan arrenderar de nu ut caféverk­samheten till föreningen Grön front, som även har en köksträd­gård här. När det är högtryck med hotellgäster, turister och besökare finns också säsongsanställda på plats.

»Pär är motorn, den som vill gasa och köra, medan jag håller ena foten på bromsen. Så har det alltid varit och det kanske är det som gör att vi får någon sorts balans. Frågan är hur länge vi orkar hålla på. Vi har alltid sagt att gränsen går när vi fyller 70 och det gör vi ju nästa år«, konstaterar Britt-Marie.

Grabben i gården bredvid
Pär är uppvuxen i huset intill Erik-Anders, en gård som heter Sven Pers. Det är ett så kallat stamhemman, som var en av de första på orten omkring vilka res­ten av byn byggdes upp vartefter. Gården har ägts av släkten sedan 1670, med Lars Pedersson och Giölin Larsdotter i första led. På den tiden var den största inkomst­källan försäljning av lax, som fis­kades i Ljusnan.

»Laxen röktes för att hålla sig ända fram till marknadsplatsen. Vi har hittat dagboksnoteringar om att man bland annat åkte till Dalarna, Stockholm och ända ner till Hamburg för att sälja fång­sten«, berättar Pär med stolthet i rösten.

Drivkraften som det måste ha krävts för att ta sig hela långa vägen med häst och vagn har gått i arv från generation till genera­tion. Det är tack vare den som Pär har förvandlat den fallfärdiga Erik-Anders-gården till det väl­vårdade världsarv som står här idag.
Pärs pappas nyfikenhet och samlingsiver gör att det finns så mycket historier att berätta. Han ägnade mycket tid åt att forska fram information som nu kommer världsarvsbesökarna till gagn vid de guidade turerna.

»Intresset för Erik-Anders och människorna som levt här är stort – framförallt hos våra utländska gäster. Vi slås ofta av att människ­or reser hit från Sydkorea, Japan, USA och Belgien för att lära sig mer om vårt svenska världsarv medan vårt inhemska intresse är betydligt svalare. Undrar varför det är så?«, funderar Britt- Marie.

Dela

Gårdsfakta

Gården har en herrgårds­lik arkitektur. Rummen ligger i två rader och här finns en pampig festsal med en imponerande bredd. Erik Andersson lät bygga gården på 1820-talet.

Nyhetsbrev